Tummelizas Blogg: Kära Mamma! Det har blivit mycket lättare att lev...

Tummelizas Blogg:  Kära Mamma! Det har blivit mycket lättare att lev...:  Kära Mamma!  Det har blivit mycket lättare att leva nu när Du inte finns här mer. Det ska ju vara lätt, och gott, att leva, annars kan det ...

 Kära Mamma! 

Det har blivit mycket lättare att leva nu när Du inte finns här mer. Det ska ju vara lätt, och gott, att leva, annars kan det kvitta. Din död blev ett lyft för oss och nu kan vi andas ut. Vi kan börja leva, för nu kan ju ingenting hända längre. Hjärtats oro viker för den frid som varar. Du ska vila i frid, inget annat. Jag var så arg på Ditt kök, det vet Du. Din håg stod alltid till att baka, ända in i det sista. Och nu, när det äntligen har blivit ordning på ditt eländiga kök, då lever Du inte längre! Hur man än gör så har man rumpan bak. 

Jag blir ändå aldrig färdig med Dig, Mamma. Men vi har förlorat vårt rättesnöre, nu har vi ingen bakom ryggen utan vi står i första ledet. Du bestämmer inte längre. Din sista vilja, ja, att kistan skulle vara turkos, var ganska upplyftande och rätt rolig. Men vi grät i alla fall. Och jag tycker nog att färgen blev lite väl bjärt! Fast den matchade min ögonskugga. 

Begravningen kändes som en förlossning och alla kan väl hålla med om att "Det är skönt att det är över!" Men precis som efter en förlossning - det är nu livet börjar. Det nya livet som moderlös. 

Jag höll tal efteråt: Den betraktelsen löd såhär:

 "Man kan ju filosofera kring begreppet ”Ars longa, vita brevis”, dvs ”Konsten är lång men livet är kort”. När det gällde Mamma Anna höll det på att bli tvärtom. Livet är långt men konsten är kort. Självständigheten var hennes signum. Ända in i det sista ville hon vara den som ”KAN SJÄLV”. Hon dog ju själv. Motsatserna ”VI VET BÄST” respektive ”KAN SJÄLV” satte sin prägel på hela hennes liv. Detta efter att, som 70-åring på Gerlesborgsskolan i Bohuslän, ha studerat ytterligheterna FJÄDER och BETONG! Att hon hade förmågan att ge dessa båda motpoler ett konstnärligt uttryck är en välsignelse för oss. Det är det arv Mamma har lämnat – att öppna våra ögon för att kunna se det stora i det lilla. Hennes två skulpturgrupper ”VI VET BÄST” och ”KAN SJÄLV” symboliserar den ständiga kampen mellan frihet och tvång. Vi är stolta över att de nu sedan några år pryder entren till Vikhaga vårdhem i Viken. Men det enkla är det svåra. Good parenthood is the only thing that matters. Så kom ihåg; barnen gör inte som vi säger. De gör som vi gör! Att med humor och kärlek kunna sammanfatta livets viktiga kärna och förmedla en förståelse – det är vad konst innebär – att göra det svåra enkelt… Tack Mamma! 

Och sen tog jag också en "minut-dikt". Ett ode till en moder eller en elegi. Den bara kom:

Äras den som äras bör 

Slutet kommer när man dör 

Givet våran Matriark inte hade vart så stark 

hade vi väl då förstått att hon byggde vackra slott 

Vår Gud är oss en väldig borg 

 där vi kan gömma all vår sorg

 och vad som var hennes hemlighet är det väl egentligen ingen som vet 

 Men hon var oss väldigt kär våran Anna, vår Grand-Mère 

 Ja, hon som har så många namn har nu seglat in i hamn 

 och det känns ju som ett hån när mamma inte svarar i telefon. 

 För det är slut, nu är det över 

 och det enda vi behöver 

 är att vårda hennes minne - 

sol i hjärta, sol i sinne! 

Tiden bara går och går. Jag kan i alla fall säga så mycket som att här sparar vi in på ögonskuggan. Du kan vara glad att Du slipper den här cirkusen. Häromnatten drömde jag att jag hade förvandlats till rondellhund! Voff voff! För det här med syskonkärlek är minerad mark och det är tur att man har en gammal van truckförare vid sin sida, annars hade vi aldrig kommit igenom detta. Vi hade fastnat! 

Nu när vi ska dela upp Ditt bohag, sitter jag här med Svarte Petter - Nationalencyklopedin i 22 halvfranska förgyllda skinnband. Min närmste man, truckföraren, kan inte ens uttala namnet. Det är bara det att datorn har ju svar på alla frågor numera. 

Att jag kommer från ett hem, präglat av kultur och bildning, är otvivelaktigt. Men Vanitas vanitatis. Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Bildning och kultur – verkligt rara djur, får du av violen från Flen.

Jag är medveten om att vi tre systrar har varit priviligierade. Du sa ingenting om detta, men Du lät förstå. Du lät förstå... 

Den senaste tiden har jag funderat mycket på frågan "Vem är jag?" Jag sa aldrig något om att jag har "problem med ståndet", det adliga. Ska jag verkligen fortsätta att sätta mitt ljus under "ena skäppo"? Att jag fått hjärtflimmer får jag leva med. Du slipper Ditt nu. Kära Mamma! De mortuis, nil nisi bene. ( = Om de döda ingenting annat än gott.) 

Du får ursäkta, men jag känner mig befriad. Och det borde Du också göra. Döden kom som en befriare och Du märkte väl att jag öppnade fönstret i rummet på sjukhuset där Du låg lik? Vi kan säga att jag släppte ut Din själ sedan Du blivit en ängel i Ängelholm. Du andades ju inte och jag ville inte kyssa Dig. Kunde inte. Jag kysser inte lik. För jag har inte förlikat mig med döden. Ännu. 

Nu vill jag bara lugna Dig med att Gregorius är återfunnen. Ett mysterium är löst. Heureka! Förklaringen: Bengt Ohlssons roman "Gregorius" var den bok som jag packade ned när Du skulle in på sjukhuset sista veckan. Men den var borta när Dina saker kom hem utan Dig! Av erfarenhet visste jag att det hade varit magert med lektyr de senaste gångerna Du åkte in och ut på sjukinrättningarna. Och Du var ju av den läsande sorten! Så nu skulle Du få med Dig en riktig "tegelsten" att bita i. Du hade själv beställt och lånat den på Vikens Bibliotek (Bamse-biblioteket). 

Dock, den som packade ihop Dina saker efter att Du hade avlidit på lördagskvällen trodde nog inte att en 102-årig patient orkar läsa så tunga böcker. Så "Gregorius" blev kvar på Ängelholms Sjukhus! Vikens Bibliotek efterlyste boken, två gånger. De hade i sin tur lånat den från Åstorps Bibliotek. Jag lugnade dem med att vi skulle försöka lösa mysteriet. Och nu är det löst! I helgen hämtade vi boken på Ängelholms Sjukhus och nu är Gregorius återbördad till Vikens Bamse-bibliotek! Slutet gott, allting gott. Eller vad säger den August-prisade Bengt Ohlsson? 

En enkel fråga bara: Ville Du vara med i Döda Poeters Sällskap? Vi visste ju inte att Du dessutom var poet! Kanske Du själv kan ordna ett medlemsskap nu där på andra sidan, eller? Såhär skrev Du i juni 2019 i dikten "O hake...":

  O hake O hyska 

Var ska jag finna er make

Kanske på tyska eller också på ryska 

 Finns några matronor 

ej särskilt kyska som ej kan leva 

utan åtminstone en make 

Det hedrar Dig, Mamma, att Du inte dog av Corona. Men isoleringen var i sanning mördande! Din devis: "Gar nix um Kuemmern" (ungefär = "Don´t worry, be happy") prydde sin plats vid sängkanten. Och så dog Du av ett vanligt sketet brustet magsår. Så visst oroade Du Dig, det gjorde Du säkert. Du får inte bli gramse på mig, Mamma, men om Du tycker att jag är respektlös, så får Du väl vända Dig i Din grav. Så småningom. Du är ju ännu bara i upplösningstillstånd. Men lugn, bara lugn. Vi ska sätta ned Din urna i vigd jord i sinom tid. Du ska få ligga bredvid Pappa. Vi valde en blå urna. Av bark. För en matriark! 

//////////Höst-hälsningar från Din äldsta dotter Elisabeth///////

Tal 20/5 2016 till de färdiga journalisteleverna vid Skurups Folkhögskola, årgång 1972-73

KAMRATER!

Jag ville bara säga några STORA ORD: Om det stora i det lilla.

Med andra ord: When in Europe – don´t miss Skurup!

Idag är det examen, för mig i alla fall. Jag hann ju aldrig ta adjö av er andra, eftersom mitt första barn kom till världen redan den 3 maj 1973. (Vår kurs i journalistik slutade den 18 och hon var beräknad till den 19 maj det året. Det var så smart uttänkt, men verkligheten kom emellan! )

Hela 43 år har gått sen vi skildes. Ett helt liv har rullat förbi. Vad har vi för drömmar kvar efter 43 års verklighet? Alla ni Rebel Babies! Finns nyfikenheten kvar? Hittade ni några fejkade kejs? Och framför allt: Hur gick det med revolutionen som vi skulle göra?

Vi tog oss an vår uppgift som sanningssägare och nyhetsjägare med tro, hopp och kärlek.

Vi var besjälade av ljuset, vi valde att ställa de viktiga frågorna. Vi fick också svaren.

Är det nån som är besviken? Ibland blev det tungt att få veta för mycket.

Därför måste man hantera nyhetsflödet som ett starkt och frätande gift. Och det är nästan omöjligt att göra sig fri från det. Idag är vi alla mer eller mindre beroende.

Vi, 25, som kom in på Skurups Journalistlinje var framför allt mycket lyhörda och känsliga människor. Öppna och vakna för allt som sker. Vi kände oss utvalda här i Skurup. Med ömt klappande hjärtan för det som måste värnas – det fria ordet i en sann demokrati. Vi som lyckades få jobb fick det svenska ordet i vår makt. Vilken nåd!

Så - Vad blev det av oss? Vi sökte nerv och spänning, brännpunkt, dramatik och sorg, men också glädje – Vi har gått en svår balansgång, vi har krystat och haft födslovåndor varenda dag, sett våra ”Babies” komma till världen i form av tidningsartiklar nästa dag – men vi har älskat det!

Vårt yrke som journalist gav så mycket tillbaka. Kanske inte ekonomiskt, själv hade jag Skånskan som ”fadershus” i ett 30-tal år, och fick höra saker som ”Gift dig rikt” när någon kvinnlig kollega begärde löneförhöjning.

Ändå – den stora belöningen kom i form av ett brett kontaktnät med de mest skiftande människoöden. Det var en stor nåd att få vara med om att förmedla ”Det stora i det lilla”.

Något av det svåraste att tackla tycker jag var teknikens utveckling. Den ledde till en stor kris i vår bransch. Vi gick från gröna Halda och Tippex via Faxen in i Cybervärlden. Och ingen kunde stoppa detta race. Att ha en ständig Dead-Line gjorde många av oss sjuka.

Nää, nu låter jag som alla andra – att ”det var bättre förr!”

Yrket journalist innebär ofta en svår balansgång. En balansgång mellan familj och arbete, men också en balansgång där vi måste hålla oss till den smala vägen i noggrann avvägning mellan alla de krafter som vill styra den fria pressen.

Vi lärde oss att intervjua, vi lärde oss att komma nära människor.

Jag gick på en ny kurs och lärde mig Konsten att intervjua. Där drog jag slutsatsen att ”Konsten att intervjua är lika med konsten att hålla käften”.

Så därför ska jag sluta nu. Less is more, kill your darlings och allt det där.

Med makten över ordet följer också ett ansvar för det. Vår svenska yttrandefrihet är inte given. Vår svenska yttrandefrihet är oändligt mera värd än guld, och i år, 2016, firar Tryckfrihetsförordningen 250 år. Låta oss fira det och skåla för den!

Måtte den leva i 250 år till. Den leve: Hurra, hurra, hurra, hurra!

Elisabeth von Hofsten

”ex-journalist”

Till Sigges och hans pappa Samuels "synk-party"

Jag börjar lite försiktigt med att sjunga sång nr. 1 i mina s.k. "Harmless Harmonies",

en vaggsång fritt efter George & Ira Gerswins musikal "Porgy & Bess" (1934):

"It´s Samuel-time

and the living is easy,

fish are jumping

and the cotton is high.

Oh, your dad is rich

and your ma´s good looking

so hush, little baby,

don´t you cry.

One of these mornings

you´re gonna rise up singin´,

You spread your wings

and you take to the sky.

But until that morning

there´s nothin´s gonna harm you

with mummy and daddy standin´ by.

It´s Samuel-time

and the living is easy.......osv.

Nu har det gått 30 år av Samuel-time och det är så mycket som har hänt.

Det finns tro, det finns hopp och så finns det kärlek,

det allra viktigaste och vackraste i våra liv.

Den kärlek ni fann, Du Samuel och Du Maria,

har nu burit frukt och gett oss allas vår lille "gullefjun" Sigge.

Och nu har han fyllt sitt första levnadsår

som vi gratulerar till. Hurra!

Med en sån underbar mamma och en sån underbar pappa

så kan det inte bli annat än toppenbra! 

Vi önskar er all lycka på livets seglats.

För dagens ordspråk är:

"Att känna glädje över andras glädje

- det är hemligheten med lycka".

Samuel - min son, det har gått 30 år av Samuel-time.

Du kom som nummer fyra efter dina syskon Liv, Tobias och Thereza.

Då, den 26 februari, hade Du bråttom ut och föddes i Ystad,

fem veckor före tiden. Du var så söt och gul

och fick ligga i kuvös ett tag. Sen blev Du fri och fick komma hem till Röstånga. 

Din frihetslängtan har alltid varit väldigt stark.

Det märktes t.ex. när vi var i Sälen för att åka skidor.

Du var bara fem år och Din ängsliga mamma höll Dig hårt i backen 

mellan sina spända, utspärrade plogande ben.

Hur skulle detta sluta?

Till hennes stora förvåning fick hon höra lille Samuels våldsamma vrål:

-Släpp mej! Släpp mej!

Jag kunde inte göra annat än att släppa taget.

Och där susade han iväg, lille Samuel,

utan att vara rädd. Och det gick bra!

Men jag, Din mamma har inte hämtat mig än.

Och så är det. Liten blir stor. Du har utan rädsla sökt Din egen väg.

Vi har sett Dig växa och bli längre än alla andra.

30 år har gått, men hela tiden har det varit

"Samuel - time"

...and the living is easy.....

.......and this music will never stop!

Våra varmaste gratulationer på Din 30-årsdag

About our whereabouts

Snart påsk igen och dags att ta fram sitt verkliga jag.

Nu ska Tummeliza ut och åka. Hon skippar kvasten och tar tåget, Amtrak i USA.

It´s all about locations. Start på söndag den 29 mars från New York.
Har köpt ett Rail-pass med 8 segment under 15 dagar.

Men först ska vi dit. Over there.

Vårt skyddsnät håller på att trasas sönder

Öppet brev (19/2-13) till Försäkringskassan angående min sjukskrivningsperiod 2/12 – 12 – 13/1 -13.

(OBS: ett icke ”kultursideskorrekt” inlägg av Elisabeth von Hofsten.)

                          Vårt skyddsnät håller på att trasas sönder

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Jag tyckte jag anade en viss skadeglädje i handläggaren Jeanette Anevski Lindborgs röst när hon meddelade att hon inte godkänner min sjukskrivning (3/12-12 – 13/1 -13). Det roligaste ni vet, det är att sätta sig på folk. Det gör ni hela tiden. Eller hatar ni alla sjuka?

Är inte Försäkringskassan ett statligt försäkringsinstitut som försäkrar mot sjukdom? I hela mitt 63-åriga liv har jag arbetat och betalat skatt och en del har gått till Försäkringskassan. Fyra barn har jag fött och fostrat. När jag nu blev sjuk och hade fått läkarintyg på det, så blir man behandlad som en simulant! Hur sjuk ska man då vara för att Försäkringskassan ska godkänna det? Helst död, kan jag anta, så slipper ni ifrån oss.

”Du kan ta ett lättare jobb”, fick jag höra. Jo tack, men jag har inte hittat det. Eller vill du byta med mig så kan jag vända dina papper, Jeanette Anevski Lindborg? Det har nu gått en månad sedan min läkare ansåg att jag var frisk nog att inte vara sjukskriven längre. Jag har fått behandling av kiropraktiker, jag har fått akupunktur, jag går på sjukgymnastik, med stöd av käpp och stavar, och jag har fått program att följa, med simning och spikmatta mm, men min rygg är fortfarande urkass med utstrålande smärtor ut i armarna och ned i låren. Inte ett öre i stöd har jag fått för den perioden då jag var ännu sämre i ryggen.

Hur tror ni man ska överleva? Nej, någon rygg ska man inte ha, den räknas ju ändå inte. Ont i ryggen finns inte, ni tror inte på en, det ser jag nu. Det pågår ett krig i Sverige mot alla som är sjuka. Jag är bara en av dem som är ett offer för detta inbördeskrig. Det här landet är inte mitt land längre, det tillhör ”lufsarna”. Det tillhör dem som är utan ryggrad, som har krökt rygg så länge att den till slut har gått av, inför överheten, myndigheterna, F- och A-kassan. Det tillhör definitivt inte oss som har en rygg kvar, om den än gör ont.

”I am a rock, I am an island. And a rock feels no pain, and an island never cries” (Simon & Garfunkel). Det här känns som ett straff. Jag är straffad. När allt kommer omkring så kanske livet ändå inte är något annat än en jämmerdal. När man går över från plussidan till minussidan känns det så. Då ska man krypa fram, krypa för överheten, makten och pengarna.

Hell no, we won´t go! Jag vill desertera ur den här krypande armén. Inbördeskriget rasar, det här är inget bra land att leva i. Jag tar väldigt illa vid mig av att bli såhär fullständigt ifrågasatt och misstänkliggjord. Visst har jag varit med om mycket värre saker, men nu är det dags att ta det lilla ordet ”kränkt” i min mun. Jag känner mig kränkt genom att ha blivit förnekad. Förnekad. Det jag säger och upplever gäller inte. Inte ens det som legitimerade läkare säger gäller.

Vad har jag gjort för ont för att bli förnekad så? Jag kan inte förstå det. Inför den stora och mäktiga Försäkringskassan hjälper det inte att krypa. Man skall helt enkelt inte existera. Jag finns inte. Mina besvär finns inte. Därför känner jag mig nu diskriminerad! Jag har blivit handikappad och som handikappad har jag och mina besvär diskriminerats.

Den som har läst Franz Kafkas roman ”Förvandlingen” kan förstå hur det känns att plötsligt en morgon vakna och finna att man, som Gregor Samsa, har blivit förvandlad till en stor och maktlös insekt, en vedervärdig skalbagge.

Men det är klart; det är ju inte Försäkringskassans fel att jag har blivit sjuk och handikappad. Det är bara det, att jag trodde liksom att Försäkringskassan fanns till för att hjälpa när svenska medborgare hamnat i sjukdom och nöd. Var inte denna myndighet och institution tänkt att borga för det goda samhället, det välfungerande, det Sverige som sågs som en förebild och ett mönster för resten av världen? En slags trygghet?

Nej, det verkar som om den tryggheten har smulats sönder och grusats. Någon räddning finns inte. Jag känner mig utsatt för en maktdemonstration. Kan ni förstå det? Fattar ni era beslut i enlighet med rättsstaten Sveriges principer?

Jag utgick från att en ansökan om sjukpenning var ett rop på hjälp och en rättmätig begäran om stöd i en utsatt situation. Hur besviken blev jag inte när jag fann att min ansökan blev behandlad utan respekt, där man varken tar hänsyn till legitimerade erfarna läkares utlåtanden eller den sjukdomsdrabbades egna ord. Vad är det då som gäller i rättsstaten Sverige?

Jag har inte begått något brott, jag har bara blivit sjuk. Mina gamla ryggdiskar har nått vägs ände. Jag har drabbats av akut ryggskott och fallit ihop. Gamla och nya diskbråck har tagit ut sin rätt. Eller har jag kanske missuppfattat alltihop? Jag frågar mig om Försäkringskassan egentligen har rätt att bete sig såhär.

Vidare: Försäkringskassan frågar mig om jag vill ha kontakt med Arbetsförmedlingen. Där vill jag anföra att ni inte behöver upplysa mig om det, eftersom jag är aktivt inskriven där sedan december 2011, och ständigt söker och håller kontakt med dem. Den upplysningen känns också som ett hån. Min A-kassa som arbetslös journalist är efter många turer utredd och preciserad.

Min sjukpenninggrundande inkomst, SGI, är också efter många turer och 16 papper, grundligt utredd och preciserad. Jag, en fil. kand. med över 30 års erfarenhet som fast anställd journalist inom dagspressen, lyckades förra sommaren få tre månaders jobb som enklaste vårdbiträde på ett hem för dementa och åldersdigna patienter. Allt höll, min rygg höll, och jag jobbade stenhårt med den tyngsta vården. Det tuffa jobbet gav mig en SGI som ska gälla för ett helt år, alltså den fjärdedels årsarbetslön som jag tjänade ihop.

Nu är min rygg lika dålig som hos många av de sämsta patienterna jag vårdade. Men jag trivdes jättebra och eftersom utsikterna för att hitta jobb inom mediebranschen är allt dystrare, var jag lycklig över att få känna att jag behövdes.

Ni tycker kanske att det här brevet blir litet för långt, men jag har gett mig själv den tiden att här analysera min situation. Som ni märker har mitt sinne för humor helt utraderats. Slöseri med tid är det förvisso, att min tid, som jag borde ägna åt att söka nytt jobb, ska gå åt till att formulera dessa spörsmål och sätta mig in i en problematik som inte går att lösa. Följaktligen – hur sjuk ska man vara för att bli godkänd som sjuk? Vart är vi på väg? Håller vårt sociala skyddsnät på att fullständigt trasas sönder?

Är era pengar slut? För förr eller senare tar pengarna slut, det är en fysisk lag, och det märker jag. Jag förstår mycket väl att ni på Försäkringskassan behöver era pengar mer än jag, men är det för mycket begärt med ett litet stöd medan man är sjuk under 5-6 veckor? Låt hjärtat vara med!

Med all respekt för min läkares yrkesskicklighet – när jag informerade henne om Försäkringskassans inställning blev hon inte överraskad, men något ytterligare tillägg i intyget kan hon inte göra. Hon anser att min arbetsförmåga var nedsatt till 100 procent under tiden 2/12 -12 – 13/1 -13. Vad hon skriver gäller, varken mer eller mindre och jag vill inte pressa henne.

Hennes kommentar var ”De har makten!”. Jag kallar det diktatur. Därför, Eders kungliga högheter inom Försäkringskassan; jag kan inte annat än kräla i stoftet.

Enkelt uttryckt, så försöker jag se mitt fall ur olika synvinklar. Såtillvida är jag inte ensam om min belägenhet och därför anser jag att saken har ett allmänt intresse och skickar därför en kopia av detta brev till några dags- och kvällstidningar samt lägger ut det på min blogg: http://tummeliza.blog.spot.com Folk behöver ju veta – som en liten upplysning – onda ryggar finns inte!

Jag kan mycket väl tänka mig att söka och ta ett ”lättare” jobb, exempelvis som handläggare med rätt att vända papper hos Försäkringskassan. Då skulle jag också vilja uppmana er att tänka efter på vems uppdrag ni utför ert arbete. Är inte Försäkringskassan helstatligt finansierad? Alltså är det delvis mina skattepengar ni hanterar och avlönas av. Alltså har jag också rätt att få ta del av det stöd jag själv under cirka 40 år som skattebetalare har varit med om att bygga upp. Ett stöd som skall finnas när man behöver det. Det har ni ansvar för.

Ty: Jag visste ju inte att sjukskrivning numera är en förhandlingsfråga. Det var ju åtta år sedan jag sist var sjuk.

Högaktningsfullt

Elisabeth von Hofsten

(Krake, förvandlad från stark journalist till svag och handikappad tiggare)

SJÖBODSVARNING

Såhär hittar Du min nya bok "Sjöbodsvarning":

 http://www.epostservice.se/aspnet/v3/page/read.ashx?issueid=148052

SJÖBODSVARNING - en däckare

Ja, mina vänner, nu har " vattnet gått" och idag, den 8 mars, på den internationella Kvinnodagen, blir jag mamma till min nya bok "SJÖBODSVARNING - en däckare".

Boken finns att köpa på nätbokhandeln hos Podiums förlag. Såhär gör Du:

Gå in på http://www.podium.nu/, klicka på "Köp böcker" och beställ.

Välkomna till vidrigheter vid västkustsk vik!

Inför min nya bok - Sveriges första DÄCKARE

Välkomna till Arken i Sälvik - nu har "vattnet gått"!

ARKEN har strandat i Sälvikens vass

någon har skvallrat för Tanums klass

Ingen gillar besked som är kass

Månen går upp bakom Hallengrens dass

Böcker det har vi, dom finns här en masse

allt från essäer och upp till parnass

Den ena är toppen, den andra är kass,

den tredje den handlar om klass mot klass

men kunderna kommer och frågar om glass

ARKEN har strandat i Sälvikens vass

Svalan har flyttat till annan plass

Semester det får man vid resa med SAS

Arken har strandat i Sälvikens vass

På däcket står Bettan och gör ”Vacker tass”

klädd uti pärlor och rosor och strass

Månen går upp bakom Hallengrens dass

Hallengren själv går omkring i stass

Tyskarna kommer och säger ”Viel Spass!”

Har ni nån bok utav Gunter Grass?

Tysk litteratur – Was ist das? Was ist das?

Vi har böcker och vykort i stora lass.

ARKEN har strandat i Sälvikens vass

med sagor och sägner men inte nån FASS

Fjällbacka lockar turister en masse

Välkomna alla ombord att ta plass!

Entré på Entré

                         Knapphetens kalla stjärna lyser över Entré

Vill du shoppa? Shoppa, shoppa, shoppa? Kom till Entré!

Vi tog en liten promenad till stora lyxklumpen vid Malmös mynning, Entré. Det ekade ödsligt i tomma korridorer mellan tomma affärer där expediterna stod och flabbade med varann. Kunderna var någon annan stans och vi köpte inget. Inte nåt!!! För jag vägrar att shoppa!

Många metalljalusier dolde tidigare öppna affärer som nu har slagit igen.
Vi lever i post-konsumtionssamhället, för folk har inga pengar att handla för.

Rulltrapporna hade stannat, kanske var det för att spara ström. Bara hälften av restaurangerna fanns kvar, men den tjusiga utsikten över bilarna och transformatoranläggningen är kvar. Den kostar inget att titta på.

Under julen lockade Entré med tusen parkeringsplatser och första timmen gratis.
Det lockbetet är borta nu.

I en annan del av Malmö byggs Emporia med 200 butiker. Var ska kunderna komma ifrån?

Nyheter från Egot

Egot: - Nu vet jag vad jag önskar mig i julklapp: ett senilsnöre!
Tomten: - Vad ska du med det till?
Egot: - Eeeh,... det har jag glömt...

Som man bäddar får man ligga

Som man bäddar får man ligga. Och idag blev det inte bäddat alls. Idag steg vi upp så sent att det blev "tidigt" alldeles för tidigt.

Leaving Happyland

Relocating and leaving Happyland for Malta.
Putting hills behind us and pleasure ahead.

Oro i Malmö

- Che linda! Oro!
Så sa man i bussen från Aspudden till Älvsjö när jag var där för en vecka sen och höstens färger glödde i träden.
Här i Malmö går vågorna i kanalen höga. Det är oro, oro, oro för att man inte ska kunna gå ut mera. Inte ens inomhus är man säker. Det är SÄKRARE I AFGHANISTAN, DÄR ÄR MAN BEREDD PÅ ATT BLI SKJUTEN, DÄR BÄR MAN VAPEN REDAN, DÄR KAN MAN SKJUTA TILLBAKA.

Rabies

Snart kommer den: Listan på dem jag ska bita om jag får rabies.
Så till dess - Håll ut!

OM LUNDS LUTNING

LUNDS LUTNING:

Lundagårds
lutning lurar
lundaborna
lustigt lubba

PÅ GLID. Med vattenpass genom en framgångsrik och ergonomisk stad

LUND
Läget?
I Lund lutar det. Någon balans är svår att finna. Här är allt på snedden.
Har vi att göra med ”Den Femte Friheten”? Eller bara jakten på den?
Det finns de som tycker att Lund inte är någon stad, bara ett tillstånd. Och det är lutande. Det känns i alla fall så.
Att analysera Lundagårds lutning låter sig göra. Men det kan gå snett, för tänk om Lund skulle välta. Överhängande rasrisk föreligger och Lund är på glid.
Få svenska städer torde vara så noggrant skildrade i ord och bild som Lund. Lundalitteraturen är omfattande på gränsen till oöverskådlig. Och i Lund ligger man, av tradition. Men jag lutar mera åt att man lutar. För Lund är en enda lång backe.
Frågan är, kan lutningen ha någon betydelse? Den där svaga, nästan omärkliga lutningen som ingen tänker på. Den finns där.
Prova bara med ett enkelt vattenpass och du skall finna.....graders lutning. Eller cykla. Det skiljer 85 meter mellan högsta punkten vid Ericsson och Höje å.
Vad tänkte de på, de som bestämde att slaget i Lund skulle stå i Lund? Att blodet skulle rinna undan nedåt? En sån fråga går inte att få svar på, men man kan ändå ställa den. Kvar ligger (eller står) Monumentet, högt uppe i Lunds norra delar.
Enligt kinesisk filosofi bör städer planeras enligt en nord-sydgående axel. Där är Lund ett bra exempel. Men frågan är, befinner sig Lund rent av i en utförsbacke? Eller uppförsbacke, om man hellre vill?
Det är relativt och beror på hur man ser det. Men det brukar inte anses välgörande att befinna sig på ett sluttande plan.
En hållning bör man dock alltid inta.
I jämförelse med Malmö, där det bara är ett ting som lutar (Turning Torso, allt annat är fullständigt spikrakt), så lutar allting i Lund.
Stig av tåget och lutningen börjar redan vid Knut den Stores torg. Det stora platanträdet med sina tusentals små runda frukter lutar. De många små platanerna på rad lutar.
Lundaborna strävar och strävar, och det måste man. Man måste sträva i allt man gör, även i sina tyckanden och inställningar till ditt och datt. De kan luta åt det ena eller det andra.
Snedsprång är dock inte alltid fel. Men kanske att lundaborna strävar litet mer än andra, att de har det i blodet?

Uppstår det då fler lårbenshalsbrott i Lund än annorstädes? Se där en anledning att analysera Lunds ergonomi. Eller form kontra innehåll.
En daglig rask promenad kan få en att gå ned. I vikt. Mejeriet - Vattentornet är en försvarlig sträcka att gå uppför.
Vid Kattesund planar det ut och erbjuder en tillfällig avsats att vila något på, likaså domkyrkan som ger en andlig andhämtningspaus. Man kan krypa ned i kryptan och ta ett snack med studentprästerna på temat ”Har jag rätt att vara tråkig?”
Passa gärna på att ta en lov runt statyn av gråkappan Henrik Schartau och begrunda hans enkla uppmaning ”Bruka Guds ord”. Det är inte för inte som det finns ovanligt många ”hällörade” i Lund. Gud bevare de hällörade, de rättrogna icke att förglömma. Härifrån utgick hednamissionen. På närmare håll verkade ”läsarna”, om vilka man sa: ”Läseri är läseri, men innerst inne är de glupande ulvar”.
Har vi hört det förr? Det hällar liasom. Och vem driver gäck med vem?

Genom Lundagård och vid AF börjar man hosta, men tar sig vidare, hastande förbi UB, som sprider sina bokstäver över hela världen.
Men det är ingenting som lindrar vår skapande ångest. Då är det bättre att lubba. Hela min uppväxt malde följande ramsa runt i vår släkt. Malde och malde.
 ”–  Vad gjorde laboranten uti labyrinten?
–  Jo, han lubba runt den, jo han lubba runt den.”
Låt oss nu betrakta Lund som en labyrint. En lutande labyrint, där alla vi ”laboranter” lubbar runt, lurade av Lundagårds lutning. En lustiger syn. Är man fräck kan man tala om att lundaborna dras med lytet att ha ett längre och ett kortare ben. Är det därför jag alltid drabbas av lätt svindel i Lund?  
EU:s fyra friheter går ut på att varor, tjänster, kapital och arbetskraft ska kunna röra sig fritt över EU:s gränser. Allt sådant går att se och ta på.
Men nu bjuder Lund 2014 in till ”Jakten på den femte friheten”.
Vad ska det betyda? En femte frihet kan ”komplettera de fyra existerande ekonomiskt baserade friheterna i Europa och ta vara på individens behov av livskvalitet och meningsfulla sammanhang”, heter det.
Abstrakta teorier, men varför göra det enkelt när man får en chans att krångla till det?
Säg den som inte jagar efter frihet... Eller söker det fulländade. Åk till Pisa så förstår ni.
”Den femte friheten kan sätta känslor, idéer, visioner och perspektiv i rörelse, från människa till människa. Den sporrar till att diskutera drömmar, framtidsbilder och livsstilar ur ett nytt hållbarhetsperspektiv”, heter det i visionerna.
Hur ska det gå? Bakåt? Utför? Uppför? Och kommer ESS partikelaccelerator att få det att gå ännu fortare?
Kanske är det lutningen som är den där ”femte friheten”. Eller bara jakten på den, kors och tvärs i Lund.
Jag lutar åt det.
Tills vidare är det bara i Lund man kan stöta på skyltar som: ”Prästanäsans Vänner träffas på Kyrkogatan 13”.

Reepalu svarar

Ilmar Reepalu svarar:

"Tack för Ditt brev. Du berättar om svårigheten att få taxibolag i Malmö att köra kunden ”tvärs över gatan”. Som Du säkert vet är taxitrafiken inte någon kommunal angelägenhet. Och vi är säkert många som tycker att avregleringen inte alltid uppfyller de förväntningar reformen var tänkt att medföra, det vill säga förbättrad tillgänglighet, service och lägre priser.

Du har alldeles rätt i att turister och andra besökare, lika lite som Malmöborna själva, inte ska behöva riskera att bli lurade på taxan, få ett dåligt bemötande eller som i ditt fall nekas körning på grund av att körsträcka är kort.

I brevet beskriver Du en negativ situation utanför Malmö Centralstation. Och just här utlovas förbättringar beträffande taxitrafiken så snart Citytunneln och den underjordiska stationen är klara för invigning i slutet av året. Jernhusen, som äger och utvecklar Centralstationen, kommer att söka samarbete med några utvalda taxibolag – detta för att resenärerna ska kunna känna sig trygga i valet av taxibolag.

Med vänliga hälsningar

Ilmar Reepalu"

Lyckad sopsortering i Malmö

Öppet brev med gratulationer till Ilmar Reepalu angående lyckad sopsortering med mera...




Käre Ilmar!



Jag är en sån som bor ganska nära centralstationen, centralt och bra i Malmö. Och jag kan gå. Nu vill jag berätta för Dig något som fick mig att koka över. Det är därför jag måste skriva till Dig, Ilmar.



Det är få tillfällen, kanske en eller två gånger per år som man unnar sig att ta taxi, speciellt i den här staden. Man vet ju hur det är, eller hur? Men detta trodde jag inte kunde ske, det överträffar mina vildaste fantasier.

Kommen hem från ett varmt land efter en trevlig semester och en hel dags resa möts man av en temperaturskillnad på kanske 40 grader. Dessutom ligger det snö i Malmö. Mycket snö. En söndagskväll i januari när de som skottar har haft sin lediga dag och man släpar på minst 40 kilo väskor.

Snabbt, en taxi så fort som möjligt. Ut från Öresundståget i snömodden med väskorna försöker man med flackande blick överblicka situationen. Där! En taxi, första bästa. Nehej, den var upptagen. En av taxichaufförerna verkar dirigera de andra. Nästa? Jaha, vart ska ni? frågar taxichauffören genom sin nedrullade ruta.

- Norra Vallgatan 2, säger vi och pekar över kanalen.

- Ni kan gå! blir svaret.

Nästa taxi likadant.

- Men det är så nära. Ni kan ju gå!

I snön med 40 kilo packning, i kyla och blåst och med sprängande öronvärk går man inte. Inte när det finns taxi.

För vad är taxi till för? Är inte taxichaufför ett serviceyrke? I detta land? I alla länder? Ett bemötande som detta fick oss att tappa hakan. Mållösa. Klockorna stannade, tiden stod stilla.

Nästa taxi då? Nehej, det var för kort, de bara vänder bort huvudet eller säger att de är upptagna. Fastän lampan lyser på taket.

Till slut, mitt i taxikön får vi napp. En kvinnlig taxichaufför tar oss gladeligen dit vi ska. De sanningar hon levererade på bredaste skånska under den korta sträckan vågar jag inte skriva här. Men de handlade både om Dig Ilmar, skattemyndigheterna och talibaner. Givetvis gav vi henne rejält med dricks.
Kom ihåg: Du får aldrig en andra chans att ge ett första intryck. Tänk om jag hade varit en riktig turist för första gången i Malmö. Tänk om jag hade varit Carolina Gynning? Tänk om jag hade varit handikappad på riktigt. Kanske blind.

Nej, Ilmar, det här kan jag inte smälta. Det är sånt som får mig att vilja flytta från Malmö. Eller vända i taxikön och resa tillbaka utomlands.

Väl hemma går jag igenom min post. Hittar en lapp från VA Syd: "Sätt igång att sopsortera. Så kommer du igång. Sopsorterare är vi allihopa. "

Hej och Hå. Grattis då! Såtillvida har ni lyckats med integrationen att det första som invandrarna får lära sig är att sortera: Sopor och annat värdelöst skräp. I såna som kan gå och såna som inte kan gå.

Vad gäller oss passade tydligen den första kategorin. Det hjälpte inte att jag såg allmänt glad och trevlig ut. Inte ens att jag hade röd tjurfäktningshatt på mig.



Jag lyfter på den, krälar i stoftet och tackar för ordet.



Malmö i februari, nådens år 2010



"Tummelisa"

Hektiska Trögskolan

Examen i Hektiska Trögskolan:

Vänta bara!

Nyheter från Egot

Fatta! Ett beslut vara bara tills nästa beslut är fattat!