Tal 20/5 2016 till
de färdiga journalisteleverna vid Skurups Folkhögskola, årgång
1972-73
KAMRATER!
Jag
ville bara säga några STORA ORD: Om det stora i det lilla.
Med
andra ord: When in Europe – don´t miss Skurup!
Idag
är det examen, för mig i alla fall. Jag hann ju aldrig ta adjö av
er andra, eftersom mitt första barn kom till världen redan den 3
maj 1973. (Vår kurs i journalistik slutade den 18 och hon var
beräknad till den 19 maj det året. Det var så smart uttänkt, men
verkligheten kom emellan! )
Hela
43 år har gått sen vi skildes. Ett helt liv har rullat förbi. Vad
har vi för drömmar kvar efter 43 års verklighet? Alla ni Rebel
Babies! Finns nyfikenheten kvar? Hittade ni några fejkade kejs? Och
framför allt: Hur gick det med revolutionen som vi skulle göra?
Vi
tog oss an vår uppgift som sanningssägare och nyhetsjägare med
tro, hopp och kärlek.
Vi
var besjälade av ljuset, vi valde att ställa de viktiga frågorna.
Vi fick också svaren.
Är
det nån som är besviken? Ibland blev det tungt att få veta för
mycket.
Därför
måste man hantera nyhetsflödet som ett starkt och frätande gift.
Och det är nästan omöjligt att göra sig fri från det. Idag är
vi alla mer eller mindre beroende.
Vi,
25, som kom in på Skurups Journalistlinje var framför allt mycket
lyhörda och känsliga människor. Öppna och vakna för allt som
sker. Vi kände oss utvalda här i Skurup. Med ömt klappande hjärtan
för det som måste värnas – det fria ordet i en sann demokrati.
Vi som lyckades få jobb fick det svenska ordet i vår makt. Vilken
nåd!
Så
- Vad blev det av oss? Vi sökte nerv och spänning, brännpunkt,
dramatik och sorg, men också glädje – Vi har gått en svår
balansgång, vi har krystat och haft födslovåndor varenda dag, sett
våra ”Babies” komma till världen i form av tidningsartiklar
nästa dag – men vi har älskat det!
Vårt
yrke som journalist gav så mycket tillbaka. Kanske inte ekonomiskt,
själv hade jag Skånskan som ”fadershus” i ett 30-tal år, och
fick höra saker som ”Gift dig rikt” när någon kvinnlig
kollega begärde löneförhöjning.
Ändå
– den stora belöningen kom i form av ett brett kontaktnät med de
mest skiftande människoöden. Det var en stor nåd att få vara med
om att förmedla ”Det stora i det lilla”.
Något
av det svåraste att tackla tycker jag var teknikens utveckling. Den
ledde till en stor kris i vår bransch. Vi gick från gröna Halda
och Tippex via Faxen in i Cybervärlden. Och ingen kunde stoppa detta
race. Att ha en ständig Dead-Line gjorde många av oss sjuka.
Nää,
nu låter jag som alla andra – att ”det var bättre förr!”
Yrket
journalist innebär ofta en svår balansgång. En balansgång mellan
familj och arbete, men också en balansgång där vi måste hålla
oss till den smala vägen i noggrann avvägning mellan alla de
krafter som vill styra den fria pressen.
Vi
lärde oss att intervjua, vi lärde oss att komma nära människor.
Jag
gick på en ny kurs och lärde mig Konsten att intervjua. Där drog
jag slutsatsen att ”Konsten att intervjua är lika med konsten att
hålla käften”.
Så
därför ska jag sluta nu. Less is more, kill your darlings och allt
det där.
Med
makten över ordet följer också ett ansvar för det. Vår svenska
yttrandefrihet är inte given. Vår svenska yttrandefrihet är
oändligt mera värd än guld, och i år, 2016, firar
Tryckfrihetsförordningen 250 år. Låta oss fira det och skåla för
den!
Måtte
den leva i 250 år till. Den leve: Hurra, hurra, hurra, hurra!
Elisabeth
von Hofsten
”ex-journalist”
