Tal 20/5 2016 till de färdiga journalisteleverna vid Skurups Folkhögskola, årgång 1972-73

KAMRATER!

Jag ville bara säga några STORA ORD: Om det stora i det lilla.

Med andra ord: When in Europe – don´t miss Skurup!

Idag är det examen, för mig i alla fall. Jag hann ju aldrig ta adjö av er andra, eftersom mitt första barn kom till världen redan den 3 maj 1973. (Vår kurs i journalistik slutade den 18 och hon var beräknad till den 19 maj det året. Det var så smart uttänkt, men verkligheten kom emellan! )

Hela 43 år har gått sen vi skildes. Ett helt liv har rullat förbi. Vad har vi för drömmar kvar efter 43 års verklighet? Alla ni Rebel Babies! Finns nyfikenheten kvar? Hittade ni några fejkade kejs? Och framför allt: Hur gick det med revolutionen som vi skulle göra?

Vi tog oss an vår uppgift som sanningssägare och nyhetsjägare med tro, hopp och kärlek.

Vi var besjälade av ljuset, vi valde att ställa de viktiga frågorna. Vi fick också svaren.

Är det nån som är besviken? Ibland blev det tungt att få veta för mycket.

Därför måste man hantera nyhetsflödet som ett starkt och frätande gift. Och det är nästan omöjligt att göra sig fri från det. Idag är vi alla mer eller mindre beroende.

Vi, 25, som kom in på Skurups Journalistlinje var framför allt mycket lyhörda och känsliga människor. Öppna och vakna för allt som sker. Vi kände oss utvalda här i Skurup. Med ömt klappande hjärtan för det som måste värnas – det fria ordet i en sann demokrati. Vi som lyckades få jobb fick det svenska ordet i vår makt. Vilken nåd!

Så - Vad blev det av oss? Vi sökte nerv och spänning, brännpunkt, dramatik och sorg, men också glädje – Vi har gått en svår balansgång, vi har krystat och haft födslovåndor varenda dag, sett våra ”Babies” komma till världen i form av tidningsartiklar nästa dag – men vi har älskat det!

Vårt yrke som journalist gav så mycket tillbaka. Kanske inte ekonomiskt, själv hade jag Skånskan som ”fadershus” i ett 30-tal år, och fick höra saker som ”Gift dig rikt” när någon kvinnlig kollega begärde löneförhöjning.

Ändå – den stora belöningen kom i form av ett brett kontaktnät med de mest skiftande människoöden. Det var en stor nåd att få vara med om att förmedla ”Det stora i det lilla”.

Något av det svåraste att tackla tycker jag var teknikens utveckling. Den ledde till en stor kris i vår bransch. Vi gick från gröna Halda och Tippex via Faxen in i Cybervärlden. Och ingen kunde stoppa detta race. Att ha en ständig Dead-Line gjorde många av oss sjuka.

Nää, nu låter jag som alla andra – att ”det var bättre förr!”

Yrket journalist innebär ofta en svår balansgång. En balansgång mellan familj och arbete, men också en balansgång där vi måste hålla oss till den smala vägen i noggrann avvägning mellan alla de krafter som vill styra den fria pressen.

Vi lärde oss att intervjua, vi lärde oss att komma nära människor.

Jag gick på en ny kurs och lärde mig Konsten att intervjua. Där drog jag slutsatsen att ”Konsten att intervjua är lika med konsten att hålla käften”.

Så därför ska jag sluta nu. Less is more, kill your darlings och allt det där.

Med makten över ordet följer också ett ansvar för det. Vår svenska yttrandefrihet är inte given. Vår svenska yttrandefrihet är oändligt mera värd än guld, och i år, 2016, firar Tryckfrihetsförordningen 250 år. Låta oss fira det och skåla för den!

Måtte den leva i 250 år till. Den leve: Hurra, hurra, hurra, hurra!

Elisabeth von Hofsten

”ex-journalist”

Till Sigges och hans pappa Samuels "synk-party"

Jag börjar lite försiktigt med att sjunga sång nr. 1 i mina s.k. "Harmless Harmonies",

en vaggsång fritt efter George & Ira Gerswins musikal "Porgy & Bess" (1934):

"It´s Samuel-time

and the living is easy,

fish are jumping

and the cotton is high.

Oh, your dad is rich

and your ma´s good looking

so hush, little baby,

don´t you cry.

One of these mornings

you´re gonna rise up singin´,

You spread your wings

and you take to the sky.

But until that morning

there´s nothin´s gonna harm you

with mummy and daddy standin´ by.

It´s Samuel-time

and the living is easy.......osv.

Nu har det gått 30 år av Samuel-time och det är så mycket som har hänt.

Det finns tro, det finns hopp och så finns det kärlek,

det allra viktigaste och vackraste i våra liv.

Den kärlek ni fann, Du Samuel och Du Maria,

har nu burit frukt och gett oss allas vår lille "gullefjun" Sigge.

Och nu har han fyllt sitt första levnadsår

som vi gratulerar till. Hurra!

Med en sån underbar mamma och en sån underbar pappa

så kan det inte bli annat än toppenbra! 

Vi önskar er all lycka på livets seglats.

För dagens ordspråk är:

"Att känna glädje över andras glädje

- det är hemligheten med lycka".

Samuel - min son, det har gått 30 år av Samuel-time.

Du kom som nummer fyra efter dina syskon Liv, Tobias och Thereza.

Då, den 26 februari, hade Du bråttom ut och föddes i Ystad,

fem veckor före tiden. Du var så söt och gul

och fick ligga i kuvös ett tag. Sen blev Du fri och fick komma hem till Röstånga. 

Din frihetslängtan har alltid varit väldigt stark.

Det märktes t.ex. när vi var i Sälen för att åka skidor.

Du var bara fem år och Din ängsliga mamma höll Dig hårt i backen 

mellan sina spända, utspärrade plogande ben.

Hur skulle detta sluta?

Till hennes stora förvåning fick hon höra lille Samuels våldsamma vrål:

-Släpp mej! Släpp mej!

Jag kunde inte göra annat än att släppa taget.

Och där susade han iväg, lille Samuel,

utan att vara rädd. Och det gick bra!

Men jag, Din mamma har inte hämtat mig än.

Och så är det. Liten blir stor. Du har utan rädsla sökt Din egen väg.

Vi har sett Dig växa och bli längre än alla andra.

30 år har gått, men hela tiden har det varit

"Samuel - time"

...and the living is easy.....

.......and this music will never stop!

Våra varmaste gratulationer på Din 30-årsdag