Lyckad sopsortering i Malmö

Öppet brev med gratulationer till Ilmar Reepalu angående lyckad sopsortering med mera...




Käre Ilmar!



Jag är en sån som bor ganska nära centralstationen, centralt och bra i Malmö. Och jag kan gå. Nu vill jag berätta för Dig något som fick mig att koka över. Det är därför jag måste skriva till Dig, Ilmar.



Det är få tillfällen, kanske en eller två gånger per år som man unnar sig att ta taxi, speciellt i den här staden. Man vet ju hur det är, eller hur? Men detta trodde jag inte kunde ske, det överträffar mina vildaste fantasier.

Kommen hem från ett varmt land efter en trevlig semester och en hel dags resa möts man av en temperaturskillnad på kanske 40 grader. Dessutom ligger det snö i Malmö. Mycket snö. En söndagskväll i januari när de som skottar har haft sin lediga dag och man släpar på minst 40 kilo väskor.

Snabbt, en taxi så fort som möjligt. Ut från Öresundståget i snömodden med väskorna försöker man med flackande blick överblicka situationen. Där! En taxi, första bästa. Nehej, den var upptagen. En av taxichaufförerna verkar dirigera de andra. Nästa? Jaha, vart ska ni? frågar taxichauffören genom sin nedrullade ruta.

- Norra Vallgatan 2, säger vi och pekar över kanalen.

- Ni kan gå! blir svaret.

Nästa taxi likadant.

- Men det är så nära. Ni kan ju gå!

I snön med 40 kilo packning, i kyla och blåst och med sprängande öronvärk går man inte. Inte när det finns taxi.

För vad är taxi till för? Är inte taxichaufför ett serviceyrke? I detta land? I alla länder? Ett bemötande som detta fick oss att tappa hakan. Mållösa. Klockorna stannade, tiden stod stilla.

Nästa taxi då? Nehej, det var för kort, de bara vänder bort huvudet eller säger att de är upptagna. Fastän lampan lyser på taket.

Till slut, mitt i taxikön får vi napp. En kvinnlig taxichaufför tar oss gladeligen dit vi ska. De sanningar hon levererade på bredaste skånska under den korta sträckan vågar jag inte skriva här. Men de handlade både om Dig Ilmar, skattemyndigheterna och talibaner. Givetvis gav vi henne rejält med dricks.
Kom ihåg: Du får aldrig en andra chans att ge ett första intryck. Tänk om jag hade varit en riktig turist för första gången i Malmö. Tänk om jag hade varit Carolina Gynning? Tänk om jag hade varit handikappad på riktigt. Kanske blind.

Nej, Ilmar, det här kan jag inte smälta. Det är sånt som får mig att vilja flytta från Malmö. Eller vända i taxikön och resa tillbaka utomlands.

Väl hemma går jag igenom min post. Hittar en lapp från VA Syd: "Sätt igång att sopsortera. Så kommer du igång. Sopsorterare är vi allihopa. "

Hej och Hå. Grattis då! Såtillvida har ni lyckats med integrationen att det första som invandrarna får lära sig är att sortera: Sopor och annat värdelöst skräp. I såna som kan gå och såna som inte kan gå.

Vad gäller oss passade tydligen den första kategorin. Det hjälpte inte att jag såg allmänt glad och trevlig ut. Inte ens att jag hade röd tjurfäktningshatt på mig.



Jag lyfter på den, krälar i stoftet och tackar för ordet.



Malmö i februari, nådens år 2010



"Tummelisa"