Tummelizas Blogg: Kära Mamma! Det har blivit mycket lättare att lev...

Tummelizas Blogg:  Kära Mamma! Det har blivit mycket lättare att lev...:  Kära Mamma!  Det har blivit mycket lättare att leva nu när Du inte finns här mer. Det ska ju vara lätt, och gott, att leva, annars kan det ...

 Kära Mamma! 

Det har blivit mycket lättare att leva nu när Du inte finns här mer. Det ska ju vara lätt, och gott, att leva, annars kan det kvitta. Din död blev ett lyft för oss och nu kan vi andas ut. Vi kan börja leva, för nu kan ju ingenting hända längre. Hjärtats oro viker för den frid som varar. Du ska vila i frid, inget annat. Jag var så arg på Ditt kök, det vet Du. Din håg stod alltid till att baka, ända in i det sista. Och nu, när det äntligen har blivit ordning på ditt eländiga kök, då lever Du inte längre! Hur man än gör så har man rumpan bak. 

Jag blir ändå aldrig färdig med Dig, Mamma. Men vi har förlorat vårt rättesnöre, nu har vi ingen bakom ryggen utan vi står i första ledet. Du bestämmer inte längre. Din sista vilja, ja, att kistan skulle vara turkos, var ganska upplyftande och rätt rolig. Men vi grät i alla fall. Och jag tycker nog att färgen blev lite väl bjärt! Fast den matchade min ögonskugga. 

Begravningen kändes som en förlossning och alla kan väl hålla med om att "Det är skönt att det är över!" Men precis som efter en förlossning - det är nu livet börjar. Det nya livet som moderlös. 

Jag höll tal efteråt: Den betraktelsen löd såhär:

 "Man kan ju filosofera kring begreppet ”Ars longa, vita brevis”, dvs ”Konsten är lång men livet är kort”. När det gällde Mamma Anna höll det på att bli tvärtom. Livet är långt men konsten är kort. Självständigheten var hennes signum. Ända in i det sista ville hon vara den som ”KAN SJÄLV”. Hon dog ju själv. Motsatserna ”VI VET BÄST” respektive ”KAN SJÄLV” satte sin prägel på hela hennes liv. Detta efter att, som 70-åring på Gerlesborgsskolan i Bohuslän, ha studerat ytterligheterna FJÄDER och BETONG! Att hon hade förmågan att ge dessa båda motpoler ett konstnärligt uttryck är en välsignelse för oss. Det är det arv Mamma har lämnat – att öppna våra ögon för att kunna se det stora i det lilla. Hennes två skulpturgrupper ”VI VET BÄST” och ”KAN SJÄLV” symboliserar den ständiga kampen mellan frihet och tvång. Vi är stolta över att de nu sedan några år pryder entren till Vikhaga vårdhem i Viken. Men det enkla är det svåra. Good parenthood is the only thing that matters. Så kom ihåg; barnen gör inte som vi säger. De gör som vi gör! Att med humor och kärlek kunna sammanfatta livets viktiga kärna och förmedla en förståelse – det är vad konst innebär – att göra det svåra enkelt… Tack Mamma! 

Och sen tog jag också en "minut-dikt". Ett ode till en moder eller en elegi. Den bara kom:

Äras den som äras bör 

Slutet kommer när man dör 

Givet våran Matriark inte hade vart så stark 

hade vi väl då förstått att hon byggde vackra slott 

Vår Gud är oss en väldig borg 

 där vi kan gömma all vår sorg

 och vad som var hennes hemlighet är det väl egentligen ingen som vet 

 Men hon var oss väldigt kär våran Anna, vår Grand-Mère 

 Ja, hon som har så många namn har nu seglat in i hamn 

 och det känns ju som ett hån när mamma inte svarar i telefon. 

 För det är slut, nu är det över 

 och det enda vi behöver 

 är att vårda hennes minne - 

sol i hjärta, sol i sinne! 

Tiden bara går och går. Jag kan i alla fall säga så mycket som att här sparar vi in på ögonskuggan. Du kan vara glad att Du slipper den här cirkusen. Häromnatten drömde jag att jag hade förvandlats till rondellhund! Voff voff! För det här med syskonkärlek är minerad mark och det är tur att man har en gammal van truckförare vid sin sida, annars hade vi aldrig kommit igenom detta. Vi hade fastnat! 

Nu när vi ska dela upp Ditt bohag, sitter jag här med Svarte Petter - Nationalencyklopedin i 22 halvfranska förgyllda skinnband. Min närmste man, truckföraren, kan inte ens uttala namnet. Det är bara det att datorn har ju svar på alla frågor numera. 

Att jag kommer från ett hem, präglat av kultur och bildning, är otvivelaktigt. Men Vanitas vanitatis. Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Bildning och kultur – verkligt rara djur, får du av violen från Flen.

Jag är medveten om att vi tre systrar har varit priviligierade. Du sa ingenting om detta, men Du lät förstå. Du lät förstå... 

Den senaste tiden har jag funderat mycket på frågan "Vem är jag?" Jag sa aldrig något om att jag har "problem med ståndet", det adliga. Ska jag verkligen fortsätta att sätta mitt ljus under "ena skäppo"? Att jag fått hjärtflimmer får jag leva med. Du slipper Ditt nu. Kära Mamma! De mortuis, nil nisi bene. ( = Om de döda ingenting annat än gott.) 

Du får ursäkta, men jag känner mig befriad. Och det borde Du också göra. Döden kom som en befriare och Du märkte väl att jag öppnade fönstret i rummet på sjukhuset där Du låg lik? Vi kan säga att jag släppte ut Din själ sedan Du blivit en ängel i Ängelholm. Du andades ju inte och jag ville inte kyssa Dig. Kunde inte. Jag kysser inte lik. För jag har inte förlikat mig med döden. Ännu. 

Nu vill jag bara lugna Dig med att Gregorius är återfunnen. Ett mysterium är löst. Heureka! Förklaringen: Bengt Ohlssons roman "Gregorius" var den bok som jag packade ned när Du skulle in på sjukhuset sista veckan. Men den var borta när Dina saker kom hem utan Dig! Av erfarenhet visste jag att det hade varit magert med lektyr de senaste gångerna Du åkte in och ut på sjukinrättningarna. Och Du var ju av den läsande sorten! Så nu skulle Du få med Dig en riktig "tegelsten" att bita i. Du hade själv beställt och lånat den på Vikens Bibliotek (Bamse-biblioteket). 

Dock, den som packade ihop Dina saker efter att Du hade avlidit på lördagskvällen trodde nog inte att en 102-årig patient orkar läsa så tunga böcker. Så "Gregorius" blev kvar på Ängelholms Sjukhus! Vikens Bibliotek efterlyste boken, två gånger. De hade i sin tur lånat den från Åstorps Bibliotek. Jag lugnade dem med att vi skulle försöka lösa mysteriet. Och nu är det löst! I helgen hämtade vi boken på Ängelholms Sjukhus och nu är Gregorius återbördad till Vikens Bamse-bibliotek! Slutet gott, allting gott. Eller vad säger den August-prisade Bengt Ohlsson? 

En enkel fråga bara: Ville Du vara med i Döda Poeters Sällskap? Vi visste ju inte att Du dessutom var poet! Kanske Du själv kan ordna ett medlemsskap nu där på andra sidan, eller? Såhär skrev Du i juni 2019 i dikten "O hake...":

  O hake O hyska 

Var ska jag finna er make

Kanske på tyska eller också på ryska 

 Finns några matronor 

ej särskilt kyska som ej kan leva 

utan åtminstone en make 

Det hedrar Dig, Mamma, att Du inte dog av Corona. Men isoleringen var i sanning mördande! Din devis: "Gar nix um Kuemmern" (ungefär = "Don´t worry, be happy") prydde sin plats vid sängkanten. Och så dog Du av ett vanligt sketet brustet magsår. Så visst oroade Du Dig, det gjorde Du säkert. Du får inte bli gramse på mig, Mamma, men om Du tycker att jag är respektlös, så får Du väl vända Dig i Din grav. Så småningom. Du är ju ännu bara i upplösningstillstånd. Men lugn, bara lugn. Vi ska sätta ned Din urna i vigd jord i sinom tid. Du ska få ligga bredvid Pappa. Vi valde en blå urna. Av bark. För en matriark! 

//////////Höst-hälsningar från Din äldsta dotter Elisabeth///////