Öppet brev (19/2-13) till Försäkringskassan angående min sjukskrivningsperiod 2/12 – 12 – 13/1 -13.
(OBS: ett icke ”kultursideskorrekt” inlägg av Elisabeth von Hofsten.)
Vårt skyddsnät håller på att trasas sönder
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Jag tyckte jag anade en viss skadeglädje i handläggaren Jeanette Anevski Lindborgs röst när hon meddelade att hon inte godkänner min sjukskrivning (3/12-12 – 13/1 -13). Det roligaste ni vet, det är att sätta sig på folk. Det gör ni hela tiden. Eller hatar ni alla sjuka?
Är inte Försäkringskassan ett statligt försäkringsinstitut som försäkrar mot sjukdom? I hela mitt 63-åriga liv har jag arbetat och betalat skatt och en del har gått till Försäkringskassan. Fyra barn har jag fött och fostrat. När jag nu blev sjuk och hade fått läkarintyg på det, så blir man behandlad som en simulant! Hur sjuk ska man då vara för att Försäkringskassan ska godkänna det? Helst död, kan jag anta, så slipper ni ifrån oss.
”Du kan ta ett lättare jobb”, fick jag höra. Jo tack, men jag har inte hittat det. Eller vill du byta med mig så kan jag vända dina papper, Jeanette Anevski Lindborg? Det har nu gått en månad sedan min läkare ansåg att jag var frisk nog att inte vara sjukskriven längre. Jag har fått behandling av kiropraktiker, jag har fått akupunktur, jag går på sjukgymnastik, med stöd av käpp och stavar, och jag har fått program att följa, med simning och spikmatta mm, men min rygg är fortfarande urkass med utstrålande smärtor ut i armarna och ned i låren. Inte ett öre i stöd har jag fått för den perioden då jag var ännu sämre i ryggen.
Hur tror ni man ska överleva? Nej, någon rygg ska man inte ha, den räknas ju ändå inte. Ont i ryggen finns inte, ni tror inte på en, det ser jag nu. Det pågår ett krig i Sverige mot alla som är sjuka. Jag är bara en av dem som är ett offer för detta inbördeskrig. Det här landet är inte mitt land längre, det tillhör ”lufsarna”. Det tillhör dem som är utan ryggrad, som har krökt rygg så länge att den till slut har gått av, inför överheten, myndigheterna, F- och A-kassan. Det tillhör definitivt inte oss som har en rygg kvar, om den än gör ont.
”I am a rock, I am an island. And a rock feels no pain, and an island never cries” (Simon & Garfunkel). Det här känns som ett straff. Jag är straffad. När allt kommer omkring så kanske livet ändå inte är något annat än en jämmerdal. När man går över från plussidan till minussidan känns det så. Då ska man krypa fram, krypa för överheten, makten och pengarna.
Hell no, we won´t go! Jag vill desertera ur den här krypande armén. Inbördeskriget rasar, det här är inget bra land att leva i. Jag tar väldigt illa vid mig av att bli såhär fullständigt ifrågasatt och misstänkliggjord. Visst har jag varit med om mycket värre saker, men nu är det dags att ta det lilla ordet ”kränkt” i min mun. Jag känner mig kränkt genom att ha blivit förnekad. Förnekad. Det jag säger och upplever gäller inte. Inte ens det som legitimerade läkare säger gäller.
Vad har jag gjort för ont för att bli förnekad så? Jag kan inte förstå det. Inför den stora och mäktiga Försäkringskassan hjälper det inte att krypa. Man skall helt enkelt inte existera. Jag finns inte. Mina besvär finns inte. Därför känner jag mig nu diskriminerad! Jag har blivit handikappad och som handikappad har jag och mina besvär diskriminerats.
Den som har läst Franz Kafkas roman ”Förvandlingen” kan förstå hur det känns att plötsligt en morgon vakna och finna att man, som Gregor Samsa, har blivit förvandlad till en stor och maktlös insekt, en vedervärdig skalbagge.
Men det är klart; det är ju inte Försäkringskassans fel att jag har blivit sjuk och handikappad. Det är bara det, att jag trodde liksom att Försäkringskassan fanns till för att hjälpa när svenska medborgare hamnat i sjukdom och nöd. Var inte denna myndighet och institution tänkt att borga för det goda samhället, det välfungerande, det Sverige som sågs som en förebild och ett mönster för resten av världen? En slags trygghet?
Nej, det verkar som om den tryggheten har smulats sönder och grusats. Någon räddning finns inte. Jag känner mig utsatt för en maktdemonstration. Kan ni förstå det? Fattar ni era beslut i enlighet med rättsstaten Sveriges principer?
Jag utgick från att en ansökan om sjukpenning var ett rop på hjälp och en rättmätig begäran om stöd i en utsatt situation. Hur besviken blev jag inte när jag fann att min ansökan blev behandlad utan respekt, där man varken tar hänsyn till legitimerade erfarna läkares utlåtanden eller den sjukdomsdrabbades egna ord. Vad är det då som gäller i rättsstaten Sverige?
Jag har inte begått något brott, jag har bara blivit sjuk. Mina gamla ryggdiskar har nått vägs ände. Jag har drabbats av akut ryggskott och fallit ihop. Gamla och nya diskbråck har tagit ut sin rätt. Eller har jag kanske missuppfattat alltihop? Jag frågar mig om Försäkringskassan egentligen har rätt att bete sig såhär.
Vidare: Försäkringskassan frågar mig om jag vill ha kontakt med Arbetsförmedlingen. Där vill jag anföra att ni inte behöver upplysa mig om det, eftersom jag är aktivt inskriven där sedan december 2011, och ständigt söker och håller kontakt med dem. Den upplysningen känns också som ett hån. Min A-kassa som arbetslös journalist är efter många turer utredd och preciserad.
Min sjukpenninggrundande inkomst, SGI, är också efter många turer och 16 papper, grundligt utredd och preciserad. Jag, en fil. kand. med över 30 års erfarenhet som fast anställd journalist inom dagspressen, lyckades förra sommaren få tre månaders jobb som enklaste vårdbiträde på ett hem för dementa och åldersdigna patienter. Allt höll, min rygg höll, och jag jobbade stenhårt med den tyngsta vården. Det tuffa jobbet gav mig en SGI som ska gälla för ett helt år, alltså den fjärdedels årsarbetslön som jag tjänade ihop.
Nu är min rygg lika dålig som hos många av de sämsta patienterna jag vårdade. Men jag trivdes jättebra och eftersom utsikterna för att hitta jobb inom mediebranschen är allt dystrare, var jag lycklig över att få känna att jag behövdes.
Ni tycker kanske att det här brevet blir litet för långt, men jag har gett mig själv den tiden att här analysera min situation. Som ni märker har mitt sinne för humor helt utraderats. Slöseri med tid är det förvisso, att min tid, som jag borde ägna åt att söka nytt jobb, ska gå åt till att formulera dessa spörsmål och sätta mig in i en problematik som inte går att lösa. Följaktligen – hur sjuk ska man vara för att bli godkänd som sjuk? Vart är vi på väg? Håller vårt sociala skyddsnät på att fullständigt trasas sönder?
Är era pengar slut? För förr eller senare tar pengarna slut, det är en fysisk lag, och det märker jag. Jag förstår mycket väl att ni på Försäkringskassan behöver era pengar mer än jag, men är det för mycket begärt med ett litet stöd medan man är sjuk under 5-6 veckor? Låt hjärtat vara med!
Med all respekt för min läkares yrkesskicklighet – när jag informerade henne om Försäkringskassans inställning blev hon inte överraskad, men något ytterligare tillägg i intyget kan hon inte göra. Hon anser att min arbetsförmåga var nedsatt till 100 procent under tiden 2/12 -12 – 13/1 -13. Vad hon skriver gäller, varken mer eller mindre och jag vill inte pressa henne.
Hennes kommentar var ”De har makten!”. Jag kallar det diktatur. Därför, Eders kungliga högheter inom Försäkringskassan; jag kan inte annat än kräla i stoftet.
Enkelt uttryckt, så försöker jag se mitt fall ur olika synvinklar. Såtillvida är jag inte ensam om min belägenhet och därför anser jag att saken har ett allmänt intresse och skickar därför en kopia av detta brev till några dags- och kvällstidningar samt lägger ut det på min blogg: http://tummeliza.blog.spot.com Folk behöver ju veta – som en liten upplysning – onda ryggar finns inte!
Jag kan mycket väl tänka mig att söka och ta ett ”lättare” jobb, exempelvis som handläggare med rätt att vända papper hos Försäkringskassan. Då skulle jag också vilja uppmana er att tänka efter på vems uppdrag ni utför ert arbete. Är inte Försäkringskassan helstatligt finansierad? Alltså är det delvis mina skattepengar ni hanterar och avlönas av. Alltså har jag också rätt att få ta del av det stöd jag själv under cirka 40 år som skattebetalare har varit med om att bygga upp. Ett stöd som skall finnas när man behöver det. Det har ni ansvar för.
Ty: Jag visste ju inte att sjukskrivning numera är en förhandlingsfråga. Det var ju åtta år sedan jag sist var sjuk.
Högaktningsfullt
Elisabeth von Hofsten
(Krake, förvandlad från stark journalist till svag och handikappad tiggare)
